Publiken ger en aktivitet som kompletterar meningen:
”Det här är ett sätt att …”
Exempel är t.ex.: ”… att mjölka en ko”, ”… att plocka blommor”, ”… att spela sällskapsspel” o.s.v.
Skådespelarna ska nu hitta på olika sätt att utföra denna aktivitet på, antingen ensam eller också tillsammans med andra.
Mycket korta scener, max 30 sekunder.
Du ska ställa en publikfråga som ger dig en (helst) vardaglig aktivitet med ett syfte.
”Att mjölka en ko” är något man utföra, och har ett syfte: Du vill ha mjölken
Dåliga aktiviteter är ”prata” eller ”promenera” som är för ospecifikt.
Mjölka ko:
1. göra det med en skum apparat
2. kittla kon
3. övertala en annan att göra det
4. komma som törstig jätte och använda den likt en apelsin (suga ut mjölken) o.s.v.
Humorn ligger i att man vet syftet, men inte hur skådespelaren kommer dit.
Folk skrattar högst när de tidigare inte fattade, men plötsligt inser hur din plan fungerar.
Till exempel: Du låtsas vara programledare och pratar om ett stort evenemang. Spelare B kommer in som extra kommentator (fattar grejen) och pratar om komjölkningstävlingen.
Då kommer publiken att skratta först…
Sedan kommer två skådespelare till som utför tävlingen medan spelare A och B kommenterar.
Frågan i början för publiken är ofta ”vad har det här med aktiviteten att göra?” …och sen när de fattar: skratt.
Man kan vara ett obestämt antal skådespelare, ibland bara en person som gör något kort, och ibland flera som improviserar något längre… man kan även vara flera som gör något kort eller en som gör något längre.
Viktigt att man upprätthåller tempot. Har publiken fattat, är det nästan redan förbi.
Hela poängen är att allt ska handla om SAMMA aktivitet, som man gör flera versioner/varianter av. Man brukar kunna hitta på cirka 20 stycken varianter utan problem.
Börja helst alltid med den mest uppenbara versionen av aktiviteten, så att publiken kommer in i tankesättet först.
Borsta tänderna -> gå in i ett badrum och borsta tänderna.
Sedan brukar det bli mer absurt för varje ny variant.