En frivillig går upp på scenen och frågar de övriga ”vad händer sen?”. När någon ger ett förslag så gör den frivillige detta. Sen frågar den frivillige på nytt ”vad händer sen?”. T.ex. ”vad händer sen?” ”du går ut i skogen” ”vad händer sen?” ”du kommer fram till en sjö” ”vad händer sen?” ”du tar av dig kläderna och simmar” ”vad händer sen?” … o.s.v.
Det kan även vara två frivilliga på scenen samtidigt, som turas om att fråga ”vad händer sen?”.
Notera följande:
* Bildar händelserna en följd i en historia eller är de helt slumpmässiga? Säg att det måste vara en följd av händelser som hänger ihop.
* Utsätter man den frivillige för penalismer t.ex. att tvinga denna att göra armhävningar eller liknande? Säg att den frivillige är hjälten i vår berättelse.
* Gör den frivillige enbart det som föreslås eller lägger den till eget material? Om den frivillige lägger till eget material går det inte att analysera förslagen.
* Bejakar de som kommer med förslag varandras idéer och berättelser, eller finns det motsättningar mellan förslagen? Man ska inte blockera varandras inriktningar eller idéer.
* Bygger man en plattform för berättelsen innan handlingen utspelas. Plattform: Vem, var, varför, när, o.s.v., detaljer…
* Går man på det självklara och uppenbart logiska istället för att försöka vara konstig och absurd. Ger man lyssnaren det den vill höra?
* Gör man ett ”avsteg från det normala” efter att man etablerat plattformen så att det finns en konflikt eller en handling i berättelsen?
* Återkopplar man senare i berättelsen till händelser och objekt som fördes in i berättelsen i tidigare skeden?
Alternativ
Mellan improvisatören eller improvisatörerna sitter en utsedd ”komitté” som ansvarar för handlingen. Gruppen kan bestå av 2-3 personer. Bakom gruppen sitter publiken. Varje gång någonting nytt händer får publiken ropa antingen ”näääää-buuuuuh” eller ”jaaaa-whiiiii”.
Att sitta i publiken är oftast lätt. Ofta vet men när handlingen går åt rätt håll eller fel. Det brukar vara lätt att veta när man ska vara positiv respektive negativ. Ofta brukar publiken ofta veta vad de vill ska hända sedan. Att däremot sitta i komittén kan innebära ett visst ansvar, att vara kreativ brukar kunna vara svårare när man befinner sig i en pressad situation.
Alternativ
Här har vi ett antal improvisatörer och det är publiken eller en kommitté som bestämmer vad som ska hända sen. Improvisatörerna gör bara det som publiken säger och avvaktar sedan frågande ”vad händer sen?”.